Dreamsthatneverdies.blogg.se

"They taught me how to love, what true love is" This is always in the back of my mind with everything I do. Live every second like it's your last. Live simply so other people can simply live. When you lose someone so special in your life your heart reacts in a way it never did before. Life becomes so much more important every little thing is appreciated. One single moment tome now feels like a lifetime. I have never been more grateful for having the time of my life, for living my dreams with the horses.. ”

Tårarna rann längs kinderna när den sista hästen var inpackad i transporten som körde ut över gårdsplanen, svängde åt höger och försvann bort ifrån mitt liv för all framtid. Jag var en 16 årig hoppryttare samt gymnkhana ryttare, eller, det var i alla fall det jag brukade vara men när mina läkare förbjöd mig efter olyckan hade jag inget annat val än att sätta ut mina vackraste änglar på annons.

”The horses helped me prove to everyone that they was wrong about me. They got me back to life, the got the best out of me, the got me everything I ever could ask for. The brought the best out of life. The horses showed me a world I never thought exicted.”

Sista lådan var inlagt i lastbilen när mannen drog igen den och körde iväg. Jag såg honom köra ifrån gården som nu låg helt öde. Allt var tyst, stilla, doftade äckligt. Allt som en gång varit var nu förbi för all evighet, i alla fall för mig. Alla minnen, alla skratt, hela sin barndom hade tagits bort ifrån mig på några få sekunder och nu förlorade jag mitt barndomshem. Min mamma sålde gården strax efter att min sista häst lämnade gården och köpte ett hus i London. Men jag skulle inte flytta med henne, det var bestämt att jag skulle flytta ifrån Sverige och flytta till andra sidan jordklotet. Till Australien, i ett nästan slott liknande hus, inärheten av en vacker strand, Bondi Beach, där min pappa numera var livräddare efter att mina föräldrar skiljdes åt när jag var 10 år gammal. Det var 6 år sedan men de var tre år sedan jag sist såg min pappa och nu skulle jag spendera resten av livet där då jag inte längre tålde Sveriges klimat. Min mamma skickade mig iväg mig utan att tveka, hon hade alltid velat flytta till London där hon skulle få börja om med sin musik kariärr, hon hade alltid tyckt att jag hindrade hennes drömmar så hon valde att skicka iväg mig så jag inte kunde störra henne.

“I promised to never give up hope, no matter what happened. I've tried everything I can, but the only thing that's right to do, is to give up and say goodbye. Letting the horses go and try to forget. But I know I'll never be able to forget the reason why I never gave up, the reason that I´m still here.. The reason I was able to prove everyone that they were wrong about me, the reason that I have become how I am today., thank you!”

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, ni har läst rätt. Första delen på en ny berättelse är uppe.

Vad tycker ni?!

Amy´s perspektiv

Jag vaknade till och kollade mig förvånat runt där jag låg på soffan ensam. Jag hörde steg komma mot mig och jag vände mig om och fick se Niall med ett leende på läpparna. Jag log mot honom och reste mig upp. Sakta gick jag in i hans öppna famn och kände hur han gosade in sitt huvud mot min hals liksom jag gjorde på honom. Jag drog in doften av honom och rös till när jag kände hans läppar mot min hals. Jag skrattade lågt och kollade upp på hans ansikte. Jag kände snart hans läppar mot mina och jag besvarade kyssen.
- I love you so much... mumlade han mot mina läppar och mitt hjärta smälte.
- I love you too, viskade jag och kysste honom försiktigt och lade armarna runt hans nacke och jag kände hans händer om min midja. Vi båda ryckte till när dörrklockan gick igång. Jag kollade förvånat mot Niall som skrattade lågt.
- I forgot that I have invited the lads over. Han kysste mig lätt innan han gick mot dörren och öppnade. Och inrusande kommer killarna och jag får en massa kramar. Jag brister ut i skratt när Louis börjar att kittla mig tillsammans med resten av killarna. Perry, Danielle och Eleanore brister också ut i skratt.

- Please... I can´t breath... mumlade jag nästan inte hörbart men killarna hörde det och slutade att kitla mig. De reste sig upp och jag fångade Nialls hand som han räckte ut och han hjälpte mig upp.
- I decide with movie we are watching! Utbrast Harry och killarna rusade in till tv rummet med tjejerna bakom sig men jag och Niall stannade kvar vid öppningen så jag kunde hämta andan i lugn och ro. Jag kände Nialls blickar mot mig hela tiden och jag möte hans blick.
- are you okay? Frågade han oroligt och jag gav honom ett leende.
- I´m fine, försäkrade jag honom med ett lågt skratt. Han lägger armen om min midja och besvarar lättat mitt leende. Jag lägger armarna runt hans nacke, just like old times.
- so... are we together again?
Niall kollade in i mina blåa ögon med sina vackra blåa ögon och jag nickade. Han kysste mina läppar och jag besvarade den.
- ARE YOU COMING TODAY?! ropade killarna ifrån soffan där de satte på filmen vi skulle se. Vi skrattade lågt. Jag fångade hans hand och Niall flättade samman dem. Jag mötte hans blick och log.

När Niall satte sig i soffan var jag påväg att sätta mig bredvid honom när man plötsligt satt i hans knä. Jag skrattade lågt när han lade armarna om min mage och höll mig fast. Han lutade huvudet mot min axel när jag lutade huvudet mot hans bröst.
- Take it easy, viskade han lågt i mitt öra och jag nickade.
Alla kollade förvånat på oss och Niall bryter ut i skratt.
- So you are finally together again? utbrister Zayn med ett stort leende på läpparna.
- Yes and I will never let her go again. Svarar Niall och kysser min kind och alla börjar jubla och klappa händerna, givitvis bryter vi alla sedan ut i skratt.
- I have missed you all, skrattar jag och tar ett djupt andetag och börjar titta på filmen som visade sig på tv tillsammans med min människorna som betydde allt för mig.

" Jag är inte rädd för att dö.. Jag är bara rädd för att mista dessa människorna!" mumlade jag tyst för mig själv på svenska och suckade. Niall vände på huvudet och kollade på mig. Jag ler mot honom och han kysser mig en gång innan hans blick återvänder till tv:n.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta kapitelet var kaaanske det sista, det återstår att se..

Amys perspektiv:

Jag satt uppe på stranden och lekte lätt med sanden mellan fingrarna och kollade ut över havets vågor som slog in på strandkanten denna stjärnklara natt, det kanske var sista gången jag någonsin skulle få dra in doften av friheten, av mitt älskade hav. Helt tyst var det, det enda som hörs är havets viskningar och vindens sus i sanden. Inte en person så långt som ögat kan nå, helt ensam är faktiskt det enda jag vet om numera, jag har stängt ute alla ur mitt liv. Det var det enda jag kunde göra när jag fick reda på att jag var döende och nu är det bara 2 månader kvar innan jag inte finns längre.. Jag sitter alltid här ensam om nätterna, det är den enda tiden på dygnet jag klarar av att vara på stranden, i närheten av havet.  På dagarna var här alldeles för mycket folk, alldeles för stressigt och stimmigt.

Killarna ringde inte längre, jag antar de hade gett upp men en person som inte ville sluta ringa, min älskade Niall. Min prins ville inte ge upp om att finna mig vid liv, men det var allt jag ville för hans skull. Om han skulle ge upp mig så skulle han gå vidare enklare, hitta sin prinsessa. Hitta sin livskamrat.

Sakta rest jag mig upp och suckade djupt. Jag drog in ett sista andetag vid havet  och gick ifrån stranden, vidare upp till min lägenhet precis mitt i mot ett av landets hotell. Okay, jag var i Australien, på andra sidan jordklotet jämfört med min prins och mina saknade vänner. Det var tomt utan dem, det var det verligen, jag önskar de vore här men det är dem inte. Jag skakade av mig tankarna och skulle precis dra upp porten som leder upp till min lägenhet när jag hörde en massa skrik. Snabbt vände jag mig om och framför mig hoppade Louis, Liam, Harry, Zayn och Niall ut ifrån bilarna tillsammans med Paul och några andra vakter och tog lite fotografier och skrev autografer. Till min fasa såg inte Niall glad ut, trots att han hade ett leende fast klistrat på läpparna. Men leendet nådde inte hans ögon. Plötsligt vände han blicken mot mitt håll och hans ögon mötte mina för en sekund. Snabbt vände jag mig om och drog upp porten och sprang upp till min lägenhet. Jag slet upp dörren efter att jag låst upp och drog igen dem med hjärtat i halsgropen. Jag visste inte om han känt igen mig eller inte...

Nialls perspektiv:

Varenda dag sedan Amy försvann ur mitt liv tänkte jag på henne hela tiden. Den stora klumpen inom mig, av smärta och saknad. Ensamheten tunger mig. Om Amy bara vore här hos mig. Det är så tomt. Killarna har märkt det också, att jag tappar aptiten mer och mer, maten smakade inte något längre, kanske för att jag var inte alls mig själv längre. Sorgen och saknaden hade tagit över min kropp och jag kommer inte vara den samma utan min prinsessa.

Jag drog ur mitt tänkande när det knackade på dörren. Jag reste mig upp från soffan och gick fram till dörren och öppnade. Killarna stod där tillsammans med Paul. Och då kom jag på att vi skulle iväg. Jag suckade och skakade på huvudet åt mig själv. - I will be down in a second!

Killarna skrattade lätt och försvann ner men Paul stannade och hjälpte mig med väskorna. Snabbt stängde jag av tv:n och kollade så det var släckt över allt. Lätt drog jag på mina skor och min jacka och följde med Paul ut från lägenheten. Jag låste dörren och gick med lätta steg ner mot bilen som stod parkerad utanför. Just som jag tänkte öppna porten kände jag en hand på min axel. Jag såg Paul gå mot bilen så det kunde inte vara han. Förvånad vände jag mig om och såg Amy´s kusin, Lena. Hennes blick var tom när jag mötte hennes ögon. - I know that my mom told you that she don´t know where Amy is, and that´s true... I don´t really have talked to her.. but one thing I know... började hon men tystnade när hon hörde någon ropa ett namn.
- Niall, are you coming? Ropade Paul. Jag kollade mot honom men lyssnade inte riktigt. Jag lät blicken falla på Lena igen.
- One thing that I now about Amy, she loves you from the bottom of her heart. I didin´t know why she left... but I know that she loves you... fortsatte hon. Jag kollade på henne med en vaksam blick.
- Amy is sick... she found out that she had cancer for 10 months ago... and I don´t know if she is still on this planet.. if she is alive... or she is dead... i have no idé... min röst sprak och jag kollade ner i marken. Paul öppnade portdörren.
- Are you coming? Frågade han men när han såg Lena log han smått.
- Hello!
- Hello Paul. Hälsade hon. ”goodbye Niall... ” mumlade hon och gick upp till sin väns lägenhet. Jag såg efter henne och suckade djupt. Jag följde med Paul ut till bilen och lade in de sista i bilen och hoppade in. Jag satte mig vid fönstret bredvid Zayn. Jag lät blicken falla på världen utanför fönstret.

(I Australien)

Vi stannde utanför ett hotell och hoppade ur bilarna. Skriken från fansen var oerhört starkt och högt. Jag skrattade till och satte på ett leende på läpparna. Tillsammans med killarna skrev jag autografer och tog foto med de som ville. Jag lät blicken falla runt över stället men blicken fastnade på en flicka mitt i mot hotellet. Jag mötte hennes blick och först då såg jag vem det var. Min prinsessa som varit borta i 10 månader... Min prinsessa levde, hon levde faktiskt... Jag såg henne vända om och springa in i huset och kollade efter henne. Snart märkte jag att killarna kollde på mig och jag följde med dem in i hotellet. Först uppe på hotelrummet lade jag mig uppe på sängen och kollade min twitter. ” I can´t believe this... Am I dreaming?” twettrade jag. Zayn hade släppt in de andra killarna och de slängde sig nu sig på sängen där jag låg. - What is it? Frågade Louis med sin allvarliga ton och jag kollade smått på honom. - I saw her... she is alive.. she is right her right now... mumlade jag frånvarande. - How is her? Frågade Harry lite tveksamt som hon han inte direkt lyssnat. - Amy... she is her... Killarna stelnade till och höjde ögonbrynen och stirrade på mig med chockade uttryck. Det var precis så jag kände mig, chockad. De sken senare upp i ett leende. Det betydde att min ängel fortfarande andades, levde. Att hon inte var borta för all evighet ännu.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär, nu är ett efterlängtat kapitel uppe. Både Amy och Niall är med i leken igen :)

Kommer Amy att våga prata med Niall igen? Kommer killarna att få se Amy? Hur kommer denna resan för killarna att sluta? Kommer Amy att försvinna igen eller kommer hon att stanna?

 (tre månder senare)

Jag kollade sakta mot personen med en tom blick.
- I´m sorry Niall... But Í can´t do this anymore... viskar  jag medans tårarna trillade ner för kinderna. Jag drog ner blicken och fäste den på golvet. Jag kände att Niall kollade på mig men ändå vågade jag inte möta hans sorgsna blick.
- so this is it? viskade han medan hans tårar trilla ner för kinderna... Jag kollade på honom med en enorm smärta och nickade. Hans blick visade att hans hjärta var brustet totalt... När han viskade hejdå brast allt för mig och att se honom försvinna kunde jag knappt leva med. Jag älskade denna killen över allt annat och göra detta ångrade jag något enormt.

 Jag hade kommit Niall närmare efter att min mor dog, samma sak med resten av killarna och tjejerna..  men jag var tvungen att ta avstånd från dem totalt... för att inte såra de alldeles förmycket. En sak jag fick veta för fyra månader sedan, som blev ett sorligt besked, ett besked som de borde veta. Ett besked som jag inte berättat ännu men de som betydde mest för mig, de visste att något var fel men rösten hade fastnat i halsen på mig och jag andades tungt. För varje dag som gick var jag ett steg, en dag, en timme, en minut, en sekund närmare mitt öde. Mitt öde som väntade var jävligt osäker och det gjorde mig galet rädd. Detta var min enda utväg: att fly så långt bort jag kunde och försvinna där utan att dessa underbara vänner och världens bästa pojkvän som jag sårat, som säkert hatade mig nu, såg på medan jag sakta blev smalare, svagare, tröttare tills jag bryter ihop. Jag kan inte tillåta det, det fungerar inte så. Jag vill inte att de ska se mig såhär. Jag kan aldrig göra så till dessa personer. De är min familj, vi är alltid tillsammans förutom vissa dagar när man ligger ensam i sin säng och gråter sig till söms när killarna är på turne. De är den ändå familjen jag har kvar. Jag vet att jag borde säga något men jag kan inte... Men kanske jag borde ge dem en förklaring, de av någon förtjänar att veta och det var anledningen till att jag tog ett papper och en penna i handen och började att skriva.

(6 månader efter "the break up")

"Dearest love of my Life and friends..
This is not going to be easy to tell you and I know you will be very sad, angry and disappointed. For that I am deeply sorry.
Niall, I´m so sorry for breaking up with you. i love you with all of my heart. I know you hate me right now and I don´t even know if you will read this but I hope you do... Because you of all the people need to know.

It was never my intended that you would notice how thin I was getting, how  my appetite for food disappeared more and more. How I slowly broke down ... How I changed...
Tears running down my cheeks and the fear takes over the body. When I fall apart, on the ground, four months ago and ending up in hospital, that´s where I found out something that turned my life upside down, and this thing will be horrible news to you....

The truth is: I have cancer and the doctors say that even with medicin I won´t be okay again. They have give up all hope without even trying, they say that it´s too late, we found my cancer too late.. So I have only six-month up to 1 year left on this earth. or right now I only has 8 monts left. Knowing that I´m going to die soon, the fact that I can´t be together with you... See all your happy faces, hear your Amazing voices.... It scares me something awful and I've been too afraid to tell you...

I'm so sorry that you receive this letter instead of my explanation in words. I love you guys something unbelievable and knowing that you will soon have to start a life without me is hard to imagin... I´m so sorry for Everything and the reason why I told everyone of you goodbye for 3 months ago is:

I never want you to see me like this, so it was easier for me to get away. tell you goodbye and move far away, in hope that you would forget me and move on with your lifes. Forgetting all our memories, forget that I existed in your life. I changed my phone number but I always had my cell phone with the same number you had next to me. I could see that you  all tryd to call and I could read all the text messages you sended, but I could not answer, I was not able to cause you even more pain than I already had caused.

I didn´t know that you were trying to reach me in every way you could, and that you even asked my mother's sister who lives in my house, or rather the house that used to be mine. She knew I was sick, but she did not know where I was. If I said it to her so she had said it to you. I needed to keep me away from you, I still do ... It has been extremely difficult and that it is now six-month since I said goodbye to you is horrible .. Life without you is terribly boring. You made my day every day.

I'm sorry but I have to finish this letter now. Is so crazy much more I want to have written but I can not even explain, everything just gets so messy, I know. I am eternally sorry for this ... I'm sorry that I let you all down.... And sorry, sorry that I broke your heart into a thousand parts Niall ...

I love you all and I will never forget you but I need to go away again now.. I don´t think I will be writing more letters to you now, I can not handle it. But wherever you are on this earth, I will always be proud of you and I will never stop supporting or watch over you.. Goodbye ...

your dearest
Amy"

 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, detta kapitlet är nog det bästa hittils och fylld med så mycket känslor... aa... gråter nästan själv.. nej usch...

Är detta Amy´s sista brev, sista mening, sista som hon någonsin får "säga" till killarna och tjejerna?
Kommer hon få se killarna igen eller är hon borta?
Vad tror ni Niall och de andra killarna/tjejerna kommer att säga/göra när de läser hennes brev? Vad kommer de att tro? Kommer de tro att hon är borta? Att de är meningslöst att fortsätta leta?

Jadu, vad tycker ni och vad tror ni?