Kapitel 16: Now everything ends!


- Why isn´t Amy here? frågade Niall sin vän Harry och log svagt mot honom. Han skakade på huvudet och ryckte lätt på axlarna.
- She didn´t feel good so she stayed home, svarade han och vände sig mot havet igen.
Mobilen vibbrerade till i Harry´s ficka i jackan men han hörde den inte eftersom jackan låg bredvid honom i sanden och överröstades av rösterna som sjöng högt och fridfullt. Skrattandes tog killarna sina saker och gick hemåt.
Vid två på natten kollade Harry sin mobil och blev chockad över hur många missade samtal han hade, 40 st från olika nummer. han raderade de frånvarande och blickade lade sig till rätta i sin säng och somnade såfort han lade huvudet på kudden.
" A seventeen years old girl has past away yesterday night as? she was sleeping.... " hördes på tv:n när Harry sakta kom gåendes ner för trapporna. Snabbt stack han in huvudet i dörröppningen och vandrade fram till de andra och satte sig i soffan. Louis gav honom en kaffekopp.
- Thank you! And good morning! skrattade han retsamt och drack en klunk men spottade ut det lika snabbt igen. Hjärtat slog snabbare och snabbare och tårarna rann ner för kinderna. Han tappade koppen med kaffet rakt ner på golvet och koppen gick i tusen delar, liksom Harry´s hjärta.

Killarna stirrade in i tv:n samtidigt som tårarna rann ner för kinderna. Det kunde inte vara möjligt. Detta kunde inte vara verkligheten, det måste vara ett elakt skämt.
Harry´s vackra tjej som överlevde svåra tider och olyckor överlevde inte sin kamp mot en sjukdom hon inte ens visste om att hon hade. Ingen visste om det, inte förrens efter att hon redan hade försvunnit.
- nooo, she, she can´t ... be... gone... noooo! Utbrast Harry förtvivlat och skakade våldsamt...
- I can´t live without her....
Vad var bra?
Vad var inte bra?
Tycker ni att jag ska skriva en till novell/berättelse eller ?
ett avslut....
Fråga INTE vad som händer med mitt liv eller något om bloggen, de kommer när de kommer...
Adjö
Ni vet varför jag slutar... så fråga inte mer om det.
En vacker dag kanske en ny blogg med en ny berättelse kommer upp, bara synd att denna inte får ett avslut... Men ni fick ialla fall att Harry och Amy blev tillsammans igen, de var väl bra?
Bloggen läggs ner!

Jag har kämpat som en dåre med gymnasiet, hästarna, olika saker som händer i mitt liv och så får man ett inlägg där det står sånt... Det är bara så oacceptablet och den bloggen börs ta bort annars får man helt enkelt anmäla eller något då det är MIN berättelse, MINA texter och INGEN annans och INGEN mer än JAG har rätt till att använda dem..
BLIR SÅ FÖRBANNAD och BESVIKEN så nu slutar jag med berättelsen, slutar skriva något alls... blir så förbannad sur när allt förstörs när man gör detta för att man tycker att det är kul och för att folk faktiskt vill läsa det.. TACK för att ni förstör!
Förlåt för detta men det är inte värt det... förlåt!
Kapitel 15: Saying goodbye is so dame hard... del 2

(Harry´s perspektiv)
Att logga in på facebook och se en bild som Amys vän lagt upp, där några tårar rann ner för hennes kinder gör ont när hon lutar sig mot en häst jag aldrig sett förut, förutom bilden stod det: ”Some time love hurts… Some times things never will be like it was . Jag hatar att se henne gråta, det är på grund av mig hon gråter. Hon får gärna hata mig, det gör jag själv så jag klandrar henne inte. Jag önskar det fanns något som jag kunde göra för att få henne tillbaka..
Snabbt drog jag på mig min jacka och skor och gick ut där killarna väntade. De tvingade med mig på bio, trots att jag ville vara hemma och deppa, de förtjänade jag. Såfort vi kom till bion fick jag syn på den vackra tjejen som jag brukade kalla min, som jag svek. Hon stod där borta med två av hennes kompisar, som tydligen var från Sverige, hade man sett på hennes twitter. Inte visste jag att de skulle vara där. Jag kollade på henne och märkte att hon kollade på mig, våran blick möttes och jag stirrade in i hennes rödgråtna ögon vars tårar hotade att svämma över. Jag tog ett steg dit men då slog hon ner blicken och Liam knuffade till mig. Jag kollade mot honom.
- Go and talk to here, mumlade han och jag skakade sakta på huvudet.
- She will never forgive me, muttrade jag tyst och kollade tveksamt mot Amy som stod kvar med sina vänner som pratade på ett främmande språk så jag fattade inte vad de sade, vilket skrämde mig om jag ska vara ärlig.
Liam kollade på mig med ett uttryck som jag aldrig hade sett innan och som jag inte kunde tyda. Jag suckad tyst och vände mig om och gick dit. Jag märkte att Amy spände sig och var redo att gå där ifrån men så sade hennes vänner något som fick henne att sucka och stanna kvar. Såfort jag var framme hos henne mumlade vännerna något och gick här ifrån. Amy stirrade efter dem och jag klandrar henne inte.

- Amy… I´m so sorry for everything. I don´t know why I did what I did. I never wanted you to hate me or be hurt. I never wanted to lose you… började jag. Amy stod helt tyst och kollade ner i marken, jag klandrar inte henne.
- I know what i did was wrong, i´m so sorry. I deserves to lose you after what I did and you deserves to hate me, I don´t blame you if you hate me cause I hate myself for hurting you. You are my angel, my star, the only thing that makes me happy now… I don´t know what to say… I´m just so sorry … mumlade jag och några tårar letade sig ner för min kind.
- I wish I could hate you but I can´t… I love you to much but that don´t change what you have done to me… you hurt me so much… viskade hon tyst och mötte min blick samtidigt som tårar rann ner för hennes kinder. Jag strök sakta bort hennes tårar med mina fingrar och strök henne över kinden.
- Please don´t cry.. viskade jag och kollade in i hennes vackra ögon.
- I´m so sorry, please forgive me… fortsatte jag samtidigt som jag höll ögonen kvar i hennes.
- I don´t know it I can do that, viskade hon till svars. Jag suckade djupt och drog undan blicken.
- But I can give you one more chans, mumlade hon och först då tittade jag upp. Helt chockad över hennes ord. Hon gav mig en andra chans, inte många skulle göra det.
Jag strök hennes kind innan jag lutade mig ner och kysste hennes läppar. Hon besvarade tveksamt kyssen. Vi avslutade den och jag drog in henne i min famn och hon lade sitt huvud mot min axel. Jag drog in hennes doft och log för första gången på väldigt länge.
(Liam, Zayn, Louis, Niall´s perspektiv)
Vi kollade mot Harry och Amy hela tiden, dels för att de var intressant att se vad som händer men också mycket för att inget skulle hända.
- I hope they will get back together, or i kill them, varnade Louis och log retsamt mot oss andra. Vi nickade instämmande och just som han hade sakt det kysste Harry Amy och drog in henne i en kram.
- Maybe your dream have come true, sade Zayn retsamt och vi brast ut i skratt.
- What are you doing? Frågade Harry som just dök upp tillsammans med Amy och såg undrande på oss.
- So, you are together? Undrade vi och de nickade till svars. Snabbt drog vi in dem i en gruppkram och brast ut i skratt.
- So, could we watch the movie now then? Frågade Niall och log mot oss och vi nickade. Vi gick tillsammans med Amy och Harry och de två vännerna till Amy in på biografen och kollade film.
Äntligen ett lyckligt slut, för ännu i alla fall.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
nästa kapitel kommer som sagt dröja lite till då jag mest troliga snart ska till läkaren och kolla upp min rygg som jag skadat :( och tandläkare, skolan börjar snart och ska ev prova på en anna skola, rida och umågs med mina vänner, kille och familj/släkt.
Men i alla fall, vad tyckte ni om denna delen?
Vad vill ni ska hända?