Dreamsthatneverdies.blogg.se

 (tre månder senare)

Jag kollade sakta mot personen med en tom blick.
- I´m sorry Niall... But Í can´t do this anymore... viskar  jag medans tårarna trillade ner för kinderna. Jag drog ner blicken och fäste den på golvet. Jag kände att Niall kollade på mig men ändå vågade jag inte möta hans sorgsna blick.
- so this is it? viskade han medan hans tårar trilla ner för kinderna... Jag kollade på honom med en enorm smärta och nickade. Hans blick visade att hans hjärta var brustet totalt... När han viskade hejdå brast allt för mig och att se honom försvinna kunde jag knappt leva med. Jag älskade denna killen över allt annat och göra detta ångrade jag något enormt.

 Jag hade kommit Niall närmare efter att min mor dog, samma sak med resten av killarna och tjejerna..  men jag var tvungen att ta avstånd från dem totalt... för att inte såra de alldeles förmycket. En sak jag fick veta för fyra månader sedan, som blev ett sorligt besked, ett besked som de borde veta. Ett besked som jag inte berättat ännu men de som betydde mest för mig, de visste att något var fel men rösten hade fastnat i halsen på mig och jag andades tungt. För varje dag som gick var jag ett steg, en dag, en timme, en minut, en sekund närmare mitt öde. Mitt öde som väntade var jävligt osäker och det gjorde mig galet rädd. Detta var min enda utväg: att fly så långt bort jag kunde och försvinna där utan att dessa underbara vänner och världens bästa pojkvän som jag sårat, som säkert hatade mig nu, såg på medan jag sakta blev smalare, svagare, tröttare tills jag bryter ihop. Jag kan inte tillåta det, det fungerar inte så. Jag vill inte att de ska se mig såhär. Jag kan aldrig göra så till dessa personer. De är min familj, vi är alltid tillsammans förutom vissa dagar när man ligger ensam i sin säng och gråter sig till söms när killarna är på turne. De är den ändå familjen jag har kvar. Jag vet att jag borde säga något men jag kan inte... Men kanske jag borde ge dem en förklaring, de av någon förtjänar att veta och det var anledningen till att jag tog ett papper och en penna i handen och började att skriva.

(6 månader efter "the break up")

"Dearest love of my Life and friends..
This is not going to be easy to tell you and I know you will be very sad, angry and disappointed. For that I am deeply sorry.
Niall, I´m so sorry for breaking up with you. i love you with all of my heart. I know you hate me right now and I don´t even know if you will read this but I hope you do... Because you of all the people need to know.

It was never my intended that you would notice how thin I was getting, how  my appetite for food disappeared more and more. How I slowly broke down ... How I changed...
Tears running down my cheeks and the fear takes over the body. When I fall apart, on the ground, four months ago and ending up in hospital, that´s where I found out something that turned my life upside down, and this thing will be horrible news to you....

The truth is: I have cancer and the doctors say that even with medicin I won´t be okay again. They have give up all hope without even trying, they say that it´s too late, we found my cancer too late.. So I have only six-month up to 1 year left on this earth. or right now I only has 8 monts left. Knowing that I´m going to die soon, the fact that I can´t be together with you... See all your happy faces, hear your Amazing voices.... It scares me something awful and I've been too afraid to tell you...

I'm so sorry that you receive this letter instead of my explanation in words. I love you guys something unbelievable and knowing that you will soon have to start a life without me is hard to imagin... I´m so sorry for Everything and the reason why I told everyone of you goodbye for 3 months ago is:

I never want you to see me like this, so it was easier for me to get away. tell you goodbye and move far away, in hope that you would forget me and move on with your lifes. Forgetting all our memories, forget that I existed in your life. I changed my phone number but I always had my cell phone with the same number you had next to me. I could see that you  all tryd to call and I could read all the text messages you sended, but I could not answer, I was not able to cause you even more pain than I already had caused.

I didn´t know that you were trying to reach me in every way you could, and that you even asked my mother's sister who lives in my house, or rather the house that used to be mine. She knew I was sick, but she did not know where I was. If I said it to her so she had said it to you. I needed to keep me away from you, I still do ... It has been extremely difficult and that it is now six-month since I said goodbye to you is horrible .. Life without you is terribly boring. You made my day every day.

I'm sorry but I have to finish this letter now. Is so crazy much more I want to have written but I can not even explain, everything just gets so messy, I know. I am eternally sorry for this ... I'm sorry that I let you all down.... And sorry, sorry that I broke your heart into a thousand parts Niall ...

I love you all and I will never forget you but I need to go away again now.. I don´t think I will be writing more letters to you now, I can not handle it. But wherever you are on this earth, I will always be proud of you and I will never stop supporting or watch over you.. Goodbye ...

your dearest
Amy"

 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, detta kapitlet är nog det bästa hittils och fylld med så mycket känslor... aa... gråter nästan själv.. nej usch...

Är detta Amy´s sista brev, sista mening, sista som hon någonsin får "säga" till killarna och tjejerna?
Kommer hon få se killarna igen eller är hon borta?
Vad tror ni Niall och de andra killarna/tjejerna kommer att säga/göra när de läser hennes brev? Vad kommer de att tro? Kommer de tro att hon är borta? Att de är meningslöst att fortsätta leta?

Jadu, vad tycker ni och vad tror ni?